den i Björnens skänkrum, fann jag Pumblechooh samtalande med värden. Pumblechooh, vars utseende inte förbättrats av det nattliga överfallet, väntade tydligen på mig och vände sig till mig med följande ord:
»Unge man, det gör mig ont att se att det gått utför för er. Men vad kunde man vänta annat! Vad kunde man vänta annat!»
Han räckte fram sin hand med en storslaget förlåtande min, och som jag var nedbruten av sjukdom och ej orkade tvista tog jag den.
»William», sade mr Pumblechooh till uppassaren, »ta hit en tekaka. Tänk att det gått så långt? Att det gått så långt!»
Jag satte mig till bords med rynkad panna. Pumblechooh lutade sig över mig och hällde i te åt mig — innan jag hann röra tekannan — med minen hos en välgörare som beslutat vara troget i det sista.
»William», sade mr Pumblechooh sorgset, »tag hit saltet. I forna lyckliga dar» — vände han sig till mig — »vill jag minnas ni använde socker? Och använde ni inte grädde? Det gjorde ni. Socker och grädde, William, tag hit krasse.»
»Tack, jag äter inte krasse», sade jag kort.
»Ni äter inte krasse», återtog Pumblechooh suckande och nickade med huvudet flera gånger som om han borde ha väntat det och som om avhållsamheten från krasse sammanhängde med min olycka. »Det är sant. Jordens simpla frukter. Nej, ni behöver inte ta hit någon, William.»
Jag fortsatte med min frukost och Pumblechooh fortsatte att besvära mig, stirrande som en fisk och flåsande som vanligt.
»Det är inte mycket mer än skinn och ben», sade han
