högt för sig själv. »Och när han reste härifrån (jag kan säga med min välsignelse) och jag delade med mig av allt vad jag hade, var han så rund som en persika.»
Detta påminde mig om den underbara skillnaden mellan det fjäskiga sätt på vilket han erbjudit mig sin hand och sagt: »Får jag?» och den skrytsamma nedlåtenhet med vilken han nyss räckt fram dessa samma feta fingrar.
»Ha», fortsatte han och räckte mig bröd och smör. »Och nu är ni på väg till Joseph?»
»I himlens namn», sade jag och brusade upp, »vad angår det er vart jag går? Var god och låt tekannan vara.»
Detta var det värsta jag kunde tagit mig till, ty det gav Pumblechooh den anledning han ville ha.
»Ja, unge man», sade han och släppte handtaget på kannan, drog sig ett par steg tillbaka från bordet och talade så högt, att värden och vaktmästaren skulle höra det: »Jag skall låta bli tekannan. Ni har rätt unge man. För en gångs skull har ni rätt. Jag glömmer mig då jag intresserar mig så mycket för er frukost att jag önskar er av slösaktighet försvagade kropp, stimulerad genom edra förfäders hälsosamma föda. Och ändå», sade Pumblechooh och vände sig till värden och vaktmästarn och pekade på mig med utsträckt arm, »är detta den, som jag alltid lekte med under hans lyckliga barndoms dagar. Säg mig inte, att det inte kan vara det, jag säger er, det är han!»
Ett lågt mummel från de två var svaret. Talet tycktes göra särskilt intryck på uppassaren.
»Det är honom jag kört i min schäs», sade Pumblechooh. »Det är honom, jag sett omhändertagen och uppfödd med flaska. Det är han, åt vars syster jag ge-
