telj sherry, min bästa fru, och dessutom har jag tagit med mig, min bästa fru, en butelj portvin.»
Varje juldag kom han på alldeles samma sätt och talade i alldeles samma ordalag, som om han hade talat om en märkvärdig nyhet, krampaktigt bärande de två buteljerna, som ett par gymnastiska hantlar.
Och varje juldag svarade mrs Joe precis som denna dagen: »Åh, onkel Pum-ble-chook! Det är all-de-les för mycket!» Och varje juldag fortsatte han precis som nu. »Det är inte alls för mycket. Och alla ha ni hälsan, och hur mår Tolvskillingen utan värde?» — med det senare menade han mig.
Vi åto i köket och begåvo oss sedan in i förmaket för att äta nötter och apelsiner och äpplen. Min syster var ovanligt livlig vid detta tillfälle och var verkligen betydligt trevligare i mrs Hubbles sällskap än i något annat. Jag kommer ihåg mrs Hubble som en liten lockig och kantig person, klädd i himmelsblått med ett mycket tillgjort ungdomligt sätt, vilket antagligen berodde därpå att då hon gifte sig med mr Hubble — någon gång i den gråa forntiden — var hon betydligt yngre än han. Jag kommer ihåg mr Hubble som en envis bredaxlad och kutryggig gammal man, vilken luktade sågspån och var alldeles ovanligt hjulbent. Jag minns, att när jag var mycket liten kunde jag se stora sträckor av landskapet mellan hans ben, när han kom knogande landsvägen framåt.
I detta sällskap skulle jag ha känt mig mycket obehaglig till mods, även om jag inte stulit mat i skafferiet. Inte precis därför, att jag höll på att drunkna i borddukens skarpa veck samt hade ett bordshörn rakt i bröstet på mig och mr Pumblechooks armbåge i ögat, och inte heller därför, att jag inte fick säga ett ord, el-
