ler därför, att man bara gav mig de stackars avskrapade benen av fågeln och de magra skinkbitar, som svinet, om det hade levat, verkligen inte skulle haft någon anledning att skryta över. Nej, jag skulle inte ha brytt mig om det, om de bara hade velat låta mig vara i fred. Men det ville de inte. De lämnade inget tillfälle obegagnat att föra samtalet över på mig. Jag kunde inte ha blivit mera pikad om jag hade varit en tjur i en spansk cirkus.
Det började genast vi satte oss till bords. Mr Wopsle läste bordsbön på ett storslaget dramatiskt sätt — det förefaller mig nu som om han liknade någon sorts religlös korsning mellan Hamlets faders ande och Richard III och slutade med den allvarliga förhoppningen, att vi allesammans kände oss tacksamma för Guds gåvor. Vilket föranledde min syster att strängt fixera mig och säga på ett milt förebrående sätt: »Hör du det? Glöm inte att vara tacksam!»
»I synnerhet, gosse», sade mr Pumblechook, »mot den som tog hand om dig och födde upp dig med flaska.»
Mrs Hubble skakade på huvudet, betraktade mig med ett uttryck av aningsfull sorg över att det aldrig kunde bli någonting ordentligt av mig, och frågade: »Hur kan det komma sig, att ungdomen aldrig känner tacksamhet?»
Detta moraliska mysterium tycktes vara omöjligt för sällskapet att förklara, tills mr Hubble skarpsinnigt löste det svåra problemet genom att säga: ’Dålia anlager, si!» hvarpå de övriga mumlade: »De ä nog sant», och tittade på mig på ett alldeles ovanligt otrevligt och närgånget sätt.
Joes ställning och inflytande voro om möjligt ännu osäkrare när vi hade främmande än annars, men han
