Joseph, och känner mycket väl till er tjurskallighet och er okunnighet, och han känner min karaktär, Joseph, och han har reda på min brist på tacksamhet. Ja, Joseph», säger ni och därvid skakade Pumblechooh på huvudet åt mig, »han känner till min totala brist på vanlig mänsklig tacksamhet. Han känner till det Joseph, mer än någon annan. Ni känner ej till det, Joseph, då ni ej har samma skäl att göra det som den mannen.»
Fastän han var en sådan skrävlande åsna, förvånade det mig ändå, att han hade panna att tala så till mig.
»Ni säger: Joseph, han sade mig något som jag nu vill upprepa. Det var att han såg Guds finger i att det gått illa för mig. Han kände igen det fingret, Joseph, när han såg det och han såg det tydligt. Det skrev så här, Joseph: Vedergällning för otacksamhet mot den ursprunglige välgöraren och grundaren av förmögenheten. Men den mannen sade att han ej ångrar vad han gjort, Joseph. Inte alls. Det var rätt att göra det, det var vänligt att göra det och det var en välgärning att göra det och han skulle göra det om igen.»
»Det är skada», sade jag hånfullt, då jag slutat min avbrutna frukost, »att den mannen inte sade vad han gjort och skulle göra om igen.»
»Herr värd på Björnen!» Pumblechooh vände sig nu till värden, »och ni, William! Jag har ingenting emot att nu tala om i stan om ni skulle vilja det, att det var rätt att göra det, vänligt att göra det, en välgärning att göra det och att jag skulle göra det om igen.»
Med dessa ord skakade den usle skojaren hand med dem och gick sin väg.
