försökte alltid hjälpa och trösta mig, när han kunde, på sitt sätt. Och det sättet bestod merendels vid middagarna däri att han gav mig så mycket steksås, han kunde. Eftersom det fanns mycket steksås den dagen serverade mig Joe sked efter sked tills tallriken höll på att svämma över.
Senare under middagens lopp rekapitulerade mr Wopsle dagens predikan med mycken högtidlighet och meddelade i förtroende — det vill säga under den vanliga förutsättningen att kyrkan »stog öppen» — vad slags predikan han skulle hava hållit. Efter att välvilligt ha utbrett sig över åtskilliga kapitel i sin tilltänkta avhandling, anmärkte han, att han tyckte att dagens predikan var mycket illa vald, »vilket var desto oursäktligare», tillade han, »som det fanns så många goda ämnen för en predikan vart man vände sig.»
»Precis», sade onkel Pumblechook, »ni har helt enkelt slagit huvudet på spiken, sir! Massor av goda ämnen vart man vänder sig för dem som förstå att strö salt på stjärten på dem. Det är vad som behövs. Man behöver inte gå långt för att finna ett gott ämne, bara man är beredd och har så att säga sitt saltkar till hands.»
Mr Pumblechook tillade efter att ha tagit sig en kort funderare:
»Titta på skinkan till exempel. Det är också ett ämne för en predikan! Behöver någon ett gott ämne, så titta bara på skinkan!»
»Sant, sir. Där finns mycket att tänka på för ungdomen», fortsatte mr Wopsle — »och jag kände på mig att det skulle bli frågan om mig igen — »mycket tänkvärt kan göras av den texten.»
