Jag inbillade mig det. Jag kände dock att jag inte kunde uthärda längre. Jag släppte mitt bordsben och sprang för livet.
Men jag kom inte längre än till förstudörrn, ty där sprang jag rakt i armarna på en tropp soldater, och en av dem höll fram ett par handbojor mot mig i det han sade: »Hallå, kom hit!»
V.
Middagssällskapet reste sig i stor förvirring vid åsynen av ett led soldater med fällda gevärskolvar vid dörren. Mrs Joe, som kom tomhänt tillbaka från sin expedition, blev stående fastnaglad mitt på golvet och fick knappt fram sin upprörda fråga:
»Milde himmel, vart har — pajen — tagit vägen?»
Sergeanten och jag hade just då hunnit in i rummet, och jag återkom så småningom till yttervärlden liksom efter en bedövning. Det var sergeanten som tilltalat mig därute, och han såg sig nu omkring bland sällskapet och höll handbojorna i sin högra hand inbjudande sträckta mot de innevarande, medan hans vänstra vilade på min axel.
»Ursäkta, mina damer och herrar», sade sergeanten, »men som jag redan talat om för ungtuppen här (vilket han inte hade) så är jag ute på en liten expedition i hans majestät konungens tjänst och söker en grovsmed.»
»Och vad skulle ni vilja honom då, om jag får be!» svarade min syster, som genast fattade eld.
»Min fru», återtog den artige sergeanten, »för min
