egen del skulle jag intet högre önska än glädjen och äran av hans älskvärda frus bekantskap, men för hans majestät konungens del skulle jag helst vilja ha ett obetydligt arbete uträttat.»
Detta yttrande upptogs med mycket gillande, och onkel Pumblechook lät till och med höra ett högljudt: »Mycket bra!»
»Se här, smed», sade sergeanten, som nu upptäckt Joe, »de här ha kommit i dag, låset är sönder och kopplingen går inte ihop. De behövas snarast möjligt — skulle ni vilja göra dem i ordning åt oss?»
Joe kastade ett öga på handbojorna och svarade, att han måste tända i smedjan och att det skulle taga närmare två timmar, innan det blef klart.
»Aj aj, då kanske ni är snäll och sätter i gång med detsamma, eftersom det är i hans majestäts tjänst», sade sergeanten lätt och obesvärat. »Och om mina män kunna vara till nytta, så säg bara till.»
Soldaterna kommo nu inmarscherande i köket, en efter en, och kopplade sina gevär i ett hörn.
Jag observerade allt detta liksom i en dröm, ty jag var i början stel av fruktan för att bli häktad. Men allt eftersom jag förstod att handbojorna icke voro avsedda för mig och att soldaternas ankomst rent av varit till min räddning i fråga om den utsökta skinkpajen, begynte jag att hämta mig.
»Skulle ni vilja säga mig vad klockan är?» vände sig sergeanten till mr Pumblechook.
»Precis halv tre.»
»Nå, då går det ju an», sade sergeanten eftertänksamt. »Även om jag skulle bli tvungen stanna här närmare två timmar, hinna vi ändå. Hur långt är det här-
