män tätt efter. Deras gevär voro spända och färdiga till aktion, när vi andra kommo dit.
»Här äro de bägge två!» flämtade sergeanten, där han låg kämpande i botten av ett dike. »Giv er, säger jag. Såna förbannade vilda bestar! Vill ni släppa varandra!»
Vattnet stänkte högt, dyn sprätte omkring, svordomar haglade och slag dunkade friskt, när soldaterna kommo fram till diket för att hjälpa sergeanten. Och slutligen blevo de båda rymlingarna, min straffånge och den andra, uppdragna ur diket. Båda två blödde, flämtade, förbannade och sprattlade. Men jag kände igen dem i alla fall.
»Kom ihåg!» sade min straffånge och strök bort blodet från ansiktet med sin trasiga ärm samt skakade bort avslitet hår, som fastnat mellan fingrarna. — »Jag tog honom! Jag överlämnar honom till er! Kom ihåg det!»
»Det är inte så viktigt att komma ihåg», sade sergeanten, »det kommer du inte att ha något gott av, du är just lika god själv. Sätt på handbojorna.»
»Jag bryr mig inte om, vad jag har för nytta av det. Det kan inte ge mig mera tillfredsställelse än det gör nu», sade min straffånge med ett otäckt leende. »Det var jag som tog honom. Han vet det. Det behövs inte mer.»
Den andre straffången var dödsblek, och hans ansikte, som då jag såg honom förra gången, var illa tilltygat på vänstra sidan, var nu lika illa åtgånget överallt. Han kunde inte ens få fram ett ord, så tröt andedräkten honom, och han måste stödja sig mot en soldat för att icke falla.
»Ni är vittne, sergeant, han försökte mörda mig!» voro hans första ord.
