»Försökte mörda honom!» utropade min straffånge föraktfullt. »Liksom jag inte skulle kunnat göra det, om jag velat. Jag tog honom och överlämnade honom åt er, det är hvad jag gjorde. Jag inte bara hindrade honom från att fly från heden, utan jag släpade hit honom — släpade honom med mig så långt jag kunde. Det är en fin herre, den där rackaren, må ni tro. Well, galiléerna ha fått tillbaka sin fine herre, och det är min förtjänst. Mörda honom? Jag skulle väl varit idiot då, när jag kunde göra honom värre ont och föra honom tillbaks dit.»
Den andre tjöt ännu: »Han ville — han ville — mörda mig. Ni kan — kan vittna.»
»Hör nu», sade män straffånge till sergeanten, »jag rymde från fartyget utan hjälp. Jag gjorde ett djärvt försök och lyckades. Jag kunde lika lätt ha rymt från denna olycksaliga sump — se på mitt ben, blacken är borta — om jag inte upptäckt honom här. Låta honom gå fri? Låta honom ta vinsten av den förmögenhet jag funnit? Låta honom handtera mig som sitt verktyg ännu en gång? Ånej, ånej. Om jag dött på botten av diket där» — och han gjorde en patetisk sväng med sina fjättrade händer åt diket till — »skulle jag ha hållit honom så fast in i döden, att ni skulle ha funnit honom där i mitt våld.»
Den andre rymmaren, som tydligen var ytterligt förskräckt för sin motståndare, upprepade endast:
»Han försökte mörda mig. Jag skulle ha varit ihjälslagen nu, om ni inte hade kommit.»
»Han ljuger!» sade min straffånge vilt. »Till lögnare är han född och som lögnare skall han dö. Se på hans ansikte. Står det inte att läsa där? Han vågar inte se på mig — han kan inte.»
