Den andre sökte småle hånfullt, men han kunde inte få de nervösa ryckningarna kring munnen att upphöra, han tittade på soldaterna, tittade ut över heden och tittade upp i luften, men han tittade verkligen inte på min straffånge.
»Titta på honom!» fortsatte denne. »Så ser en bov ut, eller hur? Se på hans fadda, oroliga ögon. Så såg han också ut, då vi voro kamrater. Han vågade aldrig se på mig.»
Alltjämt med ryckningar i läpparna och med ögonen vandrande från höger till vänster, från föremål till föremål, vände sig den andre för ett ögonblick mot min straffånge med orden: »Du är just inte mycke att se på!» och tittade med ett spefullt uttryck på hans fjättrade händer. Denne blef så ursinnig, att han skulle ha kastat sig över kamraten, om icke soldaterna varit.
»Sa jag inte», sade den andre, »att han skullle mörda mig, om han kunde.»
Och det syntes, hur han darrade av rädsla, och på hans läppar slogo ut egendomliga vita fläckar, likt lätta snöflingor.
»Nog med prat nu!» sade sergeanten. »Tänd facklorna!»
När en av soldaterna, som bar en korg i stället för gevär, lade sig på knä för att öppna korgen, såg sig min straffånge om för första gången och fick syn på mig. Jag hade hoppat ned från Joes rygg och stod vid dikeskanten. Jag besvarade ängsligt hans blick, när han såg åt mitt håll, och skakade sakta på huvudet. Jag ville övertyga honom om, att jag icke var skyldig till förräderi. Jag vet icke om han förstod mitt tecken eller icke, ty han gav mig en blick som jag icke kunde tyda, och allt var över på ett ögonblick. Men jag tyckte, att om
