rien. Det kan kanske hindra att någon blir oskyldigt misstänkt för vad jag gjort.»
»Ni kan säga vad ni behagar», svarade sergeanten och tittade likgiltigt på honom med korslagda armar, »men ni behöver inte säga det här. Ni kommer minsann att få rikligt tillfälle att ösa ur er det och höra det upprepas och få det i er, innan er sak är klar.»
»Jag vet — men detta är en helt annan sak. En man kan inte frivilligt svälta ihjäl — åtminstone inte jag. Jag skaffade mig litet mat där borta i byn — där kyrkan står, alldeles bredvid heden.»
»Stal, menar ni», sade sergeanten.
»Ja, från grovsmeden.»
»Oho!» utropade sergeanten och stirrade på Joe.
»Aha, Pip!» sade Joe och stirrade på mig.
»Det var några matbitar och en flaska med lite konjak och en paj.»
»Har ni möjligen märkt förlusten av något sådant som en paj?» frågade sergeanten.
»Min hustru hade just märkt det, just när ni kom. Kommer du ihåg det, Pip?»
»Så-å», sade min straffånge och betraktade Joe på sitt trumpna sätt, utan att kasta en blick åt det håll, där jag stod, »jaså, ni är grovsmeden, ni? Jag är ledsen att behöva tala om, att jag åt upp er paj.»
»Gud vet, att den var er väl unnad — åtminstone vad mig anbelangar», tillfogade Joe med en tanke på mrs Joe. »Vi vet inte, vad ni har gjort för något, men inte skulle vi väl velat, att ni skulle svälta ihjäl, stackars fattiga krake — varför skulle vi det, Pip?»
Det där kluckandet i mannens hals, som jag hört förr en gång, hördes ånyo och han vände sig bort. Båten hade kommit tillbaka, hans vakt var färdig att föra bort
