staviga ord, och jag märkte en söndag i kyrkan, när jag händelsevis höll psalmboken upp och ner, att det tycktes passa honom lika bra, som om jag hållit den rätt. Eftersom jag önskade få reda på huruvida jag skulle bli tvungen att börja från början, när jag undervisade Joe, sade jag.
»Javisst, men läs det övriga, Joe.»
»Det övriga, Pip?» sade Joe och tittade på tavlan med en långsamt forskande blick. »En — två — tre—. Se bara, här ä tre J och tre O, och det blir tre J-O, Joe, eller hur, Pip?»
Jag lutade mig fram över Joe och läste hela brevet med tillhjälp av pekfingret.
»Ja men, det ä märkvärdigt», sade Joe, när jag hade slutat. Du är riktigt lärd, Pip.»
»Hur stavar du till Gargery, Joe?» frågade jag med hänsynsfull överlägsenhet.
»Ja stavar dä’ inte alls», sade Joe.
»Men om du gjorde det?»
»Dä kan inte tänkas», sade Joe. »Fast ja ä vådlit glad i å läsa, förståss.»
»Är du det, Joe?»
»Vådligt, ge mej för exempel en bra bok eller en bra tidning och sätt mej framför en trivli brasa, å ja vet inget bättre. Du milde», fortsatte han och gnuggade knäna, »va d’ä intressant å läsa, när man kommer te ett J å ett O och säjer till sej själv, se där va dä inte dä ja sa, här står J och här står O, Joe.»
Jag drog härav den slutsatsen att Joes bildning ännu befann sig i sin linda.
»Gick du aldrig i skolan, Joe, när du var så liten som jag?»
»Nej, Pip.»
