Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
45
SJÄTTE KAPITLET

tycktes hitta på något nytt sätt att förkläda sig och trotsa igenkännandet. Men slutligen började jag, ehuru på ett famlande och trevande sätt, att lära mig läsa, skriva och räkna fast mycket klent.

En kväll satt jag i spiselvrån med min griffeltavla och slösade bort väldiga krafter på försöket att skriva ett brev till Joe. Jag tror det var ungefär ett år efter vår förut beskrivna jakt på heden, i alla fall var det ganska långt efter det äventyret och vinter och stark köld. Med tillhjälp av abc-boken på spiselhällen vid mina fötter präntade jag ömsom och suddade ömsom ut följande epistel, vilket tog ungefär en timmes tid:

MInn TjeRE JO ja håPass JO mr BrA ja håPass ja snaT kam leRa Di Åxå å dÅ SkA Wj Blj sÅ glA å ner ja Bljr Dinn lerliNG Wa Wj SkA Ha Skåjt Tro Mäj Dju Äxen PiP.

Det var inte alls någon tvingande nödvändighet för mig att sätta mig i förbindelse med Joe genom brev, då vi ju sutto bredvid varandra och voro alldeles för oss själva. Men jag avlämnade detta meddelande, griffeltavla och allt, egenhändigt, och Joe mottog det som ett under av lärdom.

»Nej men Pip, gamle gosse», utropade Joe med uppspärrade ögon, »vad du är lärd!»

»Jag önskar jag vore», sade jag och tittade på griffeltavlan med en känsla av att mitt skriftprov var mycket knaggligt.

»Ä du inte!?» sade Joe. »Här ä ett J och ett O som ä lika bra som något annat, ja har sitt. Ett J och ett O, Pip, dä’ blir J-O, Joe.»

Jag har aldrig hört Joe läsa högt mera än detta en-