nadsdag i dag, och mrs Joe var just ute på en av dessa expeditioner.
»Här kommer märren», sade Joe, »hon pinglar som ett helt klockspel.»
Ljudet av hästhovarna lät riktigt musikaliskt, när märren svängde upp i en lustigare trav än vanligt. Vi satte ut en stol för mrs Joe att stiga av på, och friskade upp brasan, så att de skulle få se ett upplyst fönster, och sågo efter att allting var på sin plats i köket. När vi slutat med det bestyret, körde de fram, inbyltade upp till ögonen. Mrs Joe hade snart stigit av och onkel Pumblechook också, och så stego vi alla in i köket, förande så mycket köld med oss, att den alldeles tycktes jaga ut värmen från brasan.
»Nu», sade mrs Joe och pälsade av sig hastigt och ivrigt, »om pojken här inte ä tacksam i kväll, så blir han de’ aldrig.»
Jag såg så tacksam ut som någon pojke kunde göra, vilken inte alls visste, varför kan skulle göra det.
»Jag hoppas bara», sade syster min, »att han inte blir högfärdig, men jag är rädd för det.»
»Hon är inte å den sorten», sade onkel Pumblechook, »hon vet bättre.»
»Hon?» Jag tittade på Joe och försökte med ögonbryn och läppar att uttrycka frågan: vilken hon?
Joe gjorde alldeles samma teckenspråk, men när min syster fick syn på det, så strök han sig med handen över näsan på sitt vanliga urskuldande sätt och stirrade på henne.
»Nåå», fräste min syster, »vad glor du på? Håller du på å brinna opp?»
»En viss person», antydde Joe försiktigt, »sa nånting om — en viss hon.»
