Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
53
SJÄTTE KAPITLET

klarar, att jag inte var — »fast jag alltid har slavat ut mej för hans skull.»

»Utmärkt», skränade onkel Pumblechook, »mycke bra! Precis på pricken! Nu känner du till historien, Joseph.»

»Nej, Joseph», sade min syster i alltjämt förebrående ton, medan Joseph urskuldande strök sig med handen över näsan, »du känner ännu inte till historien, fast du tror det. Du anser att du gör det, men du gör det inte, Joseph. För du vet inte, att onkel Pumblechook, som är angelägen om att se pojkens lycka gjord, erbjudet sig att taga honom in till stan i kväll i sin egen schäs och att låta honom bo hos sig i natt och taga honom med sig till miss Havisham i morgon bittida. Och Herren bevare mej!» skrek min syster och kastade av sig hatten i ett plötsligt utbrott av förtvivlan, »här står jag och pratar med sådana tjockskallar, medan onkel Pumblechook väntar, och märren får snuva därute, och pojken är ingrodd med smuts från huvud till fot!»

Och med det samma störtade hon sig över mig som en örn över ett lamm och knuffade mitt huvud under kranen på en vattentunna och såpade och knådade och torkade mig och slängde mig, och dängde mig och hanterade mig, tills jag var alldeles yr i huvudet. När min toalett var afslutad, ikläddes jag rent linne och ifördes min snävaste och obehagligaste kostym. Sedan överlämnades jag till mr Pumblechook, som mottog mig högtidligt, som om han hade varit häradsdomaren i egen hög person, och nu kom det tal vilket jag visste han hade stått som på nålar för att få ladda ur sig:

»Gosse, glöm aldrig att vara tacksam mot alla dina vänner, men särskilt mot dem, vilka togo hand om dig och födde upp dig.»