»Adjö, Joe!»
»Gud välsigne dej, Pip, gamle gosse.»
Jag hade aldrig skilts ifrån honom förut, och om det nu berodde på mina känslor eller på tvålen i ögonen, kunde jag i alla fall inte urskilja stjärnorna från min plats i schäsen på en lång stund. Men snart lyste den ena efter den andra lika klart utan att kasta det ringaste ljus över frågan, varför i all världens namn jag skulle fara och leka hos miss Havisham, och vad i hela fridens namn jag skulle leka.
VII.
Mr Pumblechooks hus vid köpingens Storgata var av ett pepparkornigt och mjöligt utseende, precis som en frö- och spannmålshandlares hus bör vara. Jag tyckte att han måste vara en mycket lycklig man, som rådde om så många draglådor i sin butik, och när jag kastade en blick in i någon av den undre radens lådor och såg de hopbuntade bruna papperspåsarna, föreställde jag mig att dessa blomsterfrön och lökar endast lågo och väntade på en riktigt vacker dag för att spira fram ur sitt fängelse och slå ut i blom. Denna observation gjorde jag tidigt på morgonen efter min ankomst. Samma morgon upptäckte jag en märkvärdig släktskap mellan blomsterfrön och korderoj. Mr Pumblechook var klädd i korderoj och likaså hans bodbiträde, och utseendet och intrycket av denna korderoj var på något märkvärdigt vis så överensstämmande med beskaffenheten av de olika fröslagen i mr Pumblechooks butik och vice versa, att jag trodde de måste ha samma ursprung.
