Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/64

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
60
LYSANDE FÖRHOPPNINGAR

rädd för en kvinna, som aldrig sett solen sen hon föddes?»

Jag var åtminstone inte rädd för att säga en svår lögn och svarade därför: »Nej.»

»Vet du vad jag har här?» frågade hon och lade sina bägge händer mot vänstra sidan av bröstet.

»Ja, min fru.»

»Vad är det då?»

»Hjärtat.»

»Krossat!»

Hon uttalade ordet med skarp blick och starkt eftertryck och med ett trött leende, som på samma gång ej saknade ett visst tycke av skryt. Hon höll händerna så en liten stund och lät dem sedan sakta falla ned som om de voro mycket tunga.

»Jag är trött på allt», sade miss Havisham, »jag vill ha förströelse, men jag är trött också på män och kvinnor. Ibland har jag underliga idéer, och nu har jag fått den idén att jag vill se någon leka. Nånå!» med en otålig rörelse av högra handen. »Lek, lek lek!»

Jag tänkte ett ögonblick på min systers hotelse att »ta hand om mig» i fall jag inte lekte, och en förtvivlad plan dök upp hos mig att springa runt rummet och föreställa mr Pumblechooks schäs. Men jag kände, att jag inte alls dög till en sådan uppvisning och därför stod jag bara och stirrade på miss Havisham på ett sätt som hon antagligen tog för opposition, ty när vi tittat på varandra en stund, utbrast hon:

»Är du trurig och obstinat?»

»Nej, min fru, jag är så ledsen över att jag inte kan leka just nu. Om ni klagar på mig så får jag obehag av min syster, så jag skulle så gärna göra det, om jag