bara kunde. Men allting är så underligt och så fint — och ledsamt —»
Jag tystnade rädd att hava sagt för mycket, och vi betraktade varandra ännu en liten stund.
»Så nytt för honom», mumlade hon, »och så gammalt för mig. Så underligt för honom och så vardagligt för mig, så trist för oss bägge. Kalla hit Estella!»
Som hon fortfarande betraktade sin bild i spegeln, trodde jag, att hon talade till sig själv och svarade icke.
»Ropa på Estella!» återtog hon med en befallande blick. »Där genom dörren!»
Att stå i mörkret i en mystisk korridor i ett okänt hus och skrika Estella till en högdragen ung fröken, som varken syntes till eller svarade, och känna sig, som om man gjorde något straffvärt, var nästan lika svårt, som att leka på befallning. Men slutligen svarade hon och hennes ljus närmade sig som en stjärna genom den långa mörka korridoren.
Miss Havisham tecknade åt henne att komma närmare, tog upp en juvel från bordet och provade den mot hennes vackra unga hals och det fagra bruna håret.
»Den blir din en dag, min älskling, och den kommer att passa dig utmärkt. Vill du nu sätta dig och spela kort med denne gosse?»
»Med den pojken! Men det är ju en riktig bondpojk!»
Jag tror, att det icke var meningen, att jag skulle höra miss Havishams svar. Det föreföll verkligen ganska otroligt.
»Nåja, du kan alltid krossa hans hjärta.»
