Hon kom tillbaka med litet bröd och kött och en mugg öl. Efter att ha satt ner muggen på marken, gav hon mig brödet och köttet utan att se på mig, så likgiltigt som om jag varit luft. Jag var så förödmjukad, slagen, snäst, sårad, arg, ledsen — jag kan inte få något riktigt betecknande namn för den smärta jag led, Gud allena vet dess namn — att tårarna kommo mig i ögonen. När flickan såg detta tycktes det, som om hon blivit förtjust över, att ha förorsakat dem. Detta gav mig kraft att hålla dem tillbaka, och att se henne i ansiktet, varpå hon lämnade mig med en hånfull knyck men, som jag trodde, med misstanken att hava gjort sig för säker på sin framgång.
När hon hade gått såg jag mig om efter en plats att gömma mitt ansikte, och jag kröp bakom en av portarna i bryggerigången och stödde armen mot väggen, lutade huvudet mot armen och grät. Och medan jag grät stötte jag huvudet i väggen och rev mitt hår, så bittra voro mina känslor och så skarp var den smärta utan namn, som måste finna utlopp.
Det var i sanning en ödslig och övergiven plats, denna, vid ett duvslag, som blåst snett och rankt på toppen av sin stång, så att duvorna skulle ha trott sig vara på sjön om där hade funnits några duvor. Men det fanns inga duvor i duvslaget, inga hästar i stallet, inga svin i stian, ingen malt i magasinet, ingen lukt av korn och öl i kittel eller kar.
Bakom bryggeriets bortre ända var en frodig trädgård med en gammal mur, som dock inte var högre än att jag kunde klättra upp och hålla mig fast länge nog för att se över den, och konstatera att den lummiga trädgården tillhörde boningshuset och var överväxt med hoptovat ogräs, men att där fanns spår på de överväxta
