»Du skall snart få gå», sade miss Havisham högt, »men spela slut först.»
Så spelade jag åter med Estella och blev utsvulten. Hon kastade korten på bordet, som om hon inte ville ha dem, bara för att hon vunnit dem av mig.
»Låt mig tänka efter när du skall komma tillbaka igen», sade miss Havisham.
Jag påminde henne om att det var onsdag i dag, men hon avbröt mig genom en otålig gest.
»Nej, nej, jag vet ingenting om veckans dagar. Jag känner inga namn på veckor eller månader. Kom igen om sex dagar, förstår du?»
»Ja, min fru.»
»Estella, tag honom med dig, giv honom någonting att äta, och låt honom se sig omkring här, medan han äter. Gå, Pip.»
Jag följde efter ljuset nedför trapporna liksom jag hade följt det uppför trapporna.
Hon ställde tillbaka det på den plats, där hon hade tagit det, när jag kom. Ända tills hon öppnade ytterdörren hade jag glömt av, att det var mitt på dagen. Det inströmmande dagsljuset gjorde mig förvissad och jag tyckte mig hava varit flera timmar i det vaxljusbelysta rummet.
»Du kan vänta här, pojke», sade Estella och försvann.
Jag begagnade tillfallet att betrakta mina grova händer och mina dåliga skor. Jag fann dem högst otrevliga. De hade aldrig besvärat mig förr, men nu besvärade de mig såsom varande mycket simpla tillbehör. Jag beslöt att fråga Joe, varför han hade lärt mig att kalla de där målade korten för dronningar, när det hette damer. Jag önskade att Joe hade fått en finare uppfostran, så att jag kunde ha fått det också.
