»I miss Havishams rum.»
De stirrade igen.
»Men det fanns inga hästar för den.» Jag tillade denna reservation just när jag stod i begrepp att fantisera ihop fyra rikt munderade hästar, vilka jag till på köpet var starkt betänkt på att ikläda harnesk.
»Kan detta vara möjligt, onkel?» frågade mrs Joe. »Vad kan pojken mena?»
»Vet ni, min fru», sade Pumblechook. »Jag skulle tro, att det var en porteschäs, en sorts bärstol. Hon är ganska överspänd, som ni vet, mycket överspänd, ja tillräckligt överspänd för att tillbringa sina dagar i en porteschäs.»
»Har ni sett henne i den, onkel?» frågade mrs Joe.
»Jag?» utropade han tvungen till denna bekännelse. »Jag har aldrig sett henne i hela mitt liv.»
»Vad säjer ni, onkel, och ändå har ni talat vid henne?»
»Vet ni inte», sade mr Pumblechook retligt, »att när jag har varit där, så har jag fått stanna utanför hennes dörr, och hon har talat till mig genom den halvöppna dörren. Låtsa inte, som om ni inte visste det, min fru. Nog om den saken, pojken gick dit för att leka. Vad lekte du med, gosse?»
»Vi lekte med flaggor», sade jag.
»Flaggor», upprepade syster min.
»Jaa, Estella svängde en blå flagga och jag en röd och miss Havisham viftade genom vagnsfönstret med en som var full av guldstjärnor, och redan svängde vi allesammans våra svärd och hurrade.
»Svärd», tjöt min syster, »var fick ni svärd ifrån?»
»Från skänken», svarade jag obesvärat, »och där fanns pistoler — och sylt — och sockerpiller. Och
