där fanns ingen dager i rummet, utan där var mörkt och upplyst med ljus.»
»Det är sant», upplyste mr Pumblechook med allvarlig nick. »Det är just förhållandet, för det har jag sett själv.»
Och sedan stirrade de bägge två på mig och jag tittade tillbaks på dem med en oförskämt obesvärad hållning, medan jag slätade ut vecken i högra byxbenet med handen.
Om de hade frågat mig något mera, så skulle jag utan tvivel ha förrått mig, för jag var just då i färd med att berätta, att det fanns en ballong på gården, och skulle nog i hastigheten hava gjort det, om jag inte tvekat mellan denna underbara uppenbarelse och en björn i bryggeriet. Men de voro så upptagna med att diskutera de märkvärdigheter som jag redan omtalat, att jag undgick frestelsen. Ämnet sysselsatte dem ännu, när Joe kom in från sitt arbete för att få sig en kopp te. Min syster upprepade mina historier, mera för att lätta sitt eget sinne, än till hans uppbyggelse.
Men när jag nu såg Joe spärra upp sina blåa ögon och titta sig omkring i köket i hjälplös förvåning började jag ångra mig — dock endast för Joes skull — de båda andra brydde jag mig inte om. Gent emot Joe kände jag mig som ett verkligt odjur, när de sutto och talade om, vad jag skulle kunna få för gott utav miss Havishams bekantskap och välvilja. De tvivlade inte alls på att miss Havisham skulle göra någonting för mig, tvivlet gällde endast formen. Min syster höll på förmögenhet, mr Pumblechook hyllade mera tanken på »ett vackert handtag» för min uppfostran i något fint yrke — varför inte fröhandlareyrket, för resten?
Joe var synnerligen missbelåten över dessa utsikter
