»Det ser ut som om ni skulle ha varit ute efter någon sådan?» frågade främlingen.
»Ja en gång», svarade Joe. »Inte precis för å ta dom, förstår ni. Vi va bara ute för å titta på, jag å mr Wopsle å Pip.»
Främlingen tittade på mig igen och höll fortfarande sitt ena öga hopknipet som om han siktade på mig med sin osynliga bössa.
»Är det den unge mannen, där? Vad är det ni kallar honom?»
»Pip», sade Joe.
»Kristnad till Pip?»
»Nej.»
»Är Pip hans tillnamn?»
»Nej», sade Joe, »dä en sorts smeknamn vi ga honom när han va liten, å se'n har han fått heta dä.»
»Er son?»
»Njaa», sade Joe eftertänksamt — inte därför att det var nödvändigt för honom att begrunda den saken, utan därför att det var brukligt på Tre Glada Skutskeppare att se mycket djupsinnig ut, när man samtalade vid pipan och glaset — »nja, — det vill säga nää!»
»Brorson?» frågade den underlige mannen.
»Nja», fortsatte Joe med samma uttryck av djupsinnigt grubbel. »Det vill säja, nä. Egentligen ä han inte de.»
»Vad innerst in i glödheta är han då?» frågade främlingen, en fråga som föreföll mig ovanligt skarp till formen.
Nu blandade sig mr Wopsle i samtalet.
Såsom den där visste allting om släktförhållanden och i sitt yrke hade gott tillfälle att skaffa sig kun-
