skap om vilka släktingar som inte fingo ingå blodsband, utredde han snart de trassliga släktförhållandena mellan mig och Joe, och medan han var i farten fortsatte han naturligtvis med ett illa tilltygat citat ur Richard III och tyckte sig hava utfört ett riktigt storverk, när han tillade: »Som skalden så rent säger».
Hela tiden fortsatte den underlige främlingen med sina pantomimiska rörelser, avsedda för mig, och plötsligt såg jag, att han tog upp någonting för att röra om i sin toddy. Och, vad märkvärdigare var, det var inte en sked utan en fil. Han gjorde det så hastigt att ingen mer än jag såg filen. Därpå torkade han av den och stoppade in den i sin bröstficka.
Jag kände igen Joes fil och i samma ögonblick jag såg verktyget förstod jag, att mannen kände till min straffånge. Jag stirrade på honom, stum av häpnad, men han satte sig åter bekvämt tillrätta på sin bänk och tog mycket lite notis om mig, i det han nu förde in samtalet på klockor.
När Joe skulle gå, sade mannen:
»Ett ögonblick, mr Gargery, jag tror bestämt jag har någon blank enkrona någon stans i min ficka, och i så fall kan pojken där gärna få den.»
Han valde ut en slant ur en handfull växelpengar, inlindade den i skrynkligt papper och gav mig den.
»Det är din», sade han, »kom ihåg, din egen.»
Jag tackade honom, stirrade på honom på ett allt annat än väluppfostrat sätt och höll mig ängsligt fast vid Joe, varpå vi sade god natt och gingo.
När vi kommo hem var syster min vid ett jämförelsevis gott lynne, vilken ovanliga omständighet gav Joe kurage att berätta om slanten jag fått.
»Den är falsk, det kan jag slå mig i backen på», sa-
