de mrs Joe tvärsäkert, »annars skulle han inte hava gett den åt pojken. Får jag se!»
Jag tog upp den ur papperet och den visade sig vara äkta.
»Men vad är det här», sade mrs Joe, släppte kronan, grep papperet och synade det. »Det är ju en 50 kronorssedel!»
Ingenting mindre än en stor flottig 50-kronorssedel som tycktes ha varit mycket i farten på alla kreatursmarknader i landet.
Joe satte på sig hatten igen och sprang tillbaka med sedeln till de glada skutskepparna för att återställa den till ägaren. När han gått, satte jag mig på min vanliga plats och tittade frånvarande på syster min, alldeles säker på att Joe inte skulle få fatt i mannen.
Joe kom snart tillbaka, sade att mannen hade gått, men han, Joe, hade anmält saken hos värden på Tre Glada Skutskeppare.
Min syster förseglade pengarna i ett kuvert och gömde dem under de torkade rosenbladen i en tekanna högst uppe på bokhyllan i förmaket.
X.
När jag på avtalad tid infann mig hos miss Havisham, mottogs jag återigen av Estella.
»Du skall komma den här vägen i dag», sade hon och förde mig till en helt annan del av huset.
Genom en dörr som stod på glänt, kommo vi in i ett halvmörkt rum, lågt i taket, beläget i bottenvåningen på husets baksida. Där fanns folk förut i rummet, och
