som voro här nyss, eller någon annan, talar om det. De komma alltid hit på den dagen, men de våga inte säga ett ord om varför de komma.»
Naturiigtvis sade jag heller ingenting om dagens betydelse.
»På denna dagen, långt innan du föddes, började denna förödelsens styggelse» — hon pekade med sin käpp på högen av damm och spindelväv på bordet, men rörde den inte — »att samlas här. Den och jag ha förfallit tillsammans. Råttorna hava gnagt på den, och skarpare tänder än råttornas hava gnagt på mig. När denna ruinhög är färdig», sade hon med en spöklik blick, »och när de lägga min döda kropp i min bruddräkt på bröllopsbordet — honom till straff och varnagel — önskar jag att det måtte ske på min födelsedag.»
Hon stod och betraktade bordet, som om hon hade sett sin egen kropp ligga där. Jag stod tyst; Estella återvände och även hon yttrade icke ett ord. Det föreföll mig, som om vi stodo där tysta en hel evighet. Jag tyckte, att även Estella och jag började vissna och förfalla i detta hemska rum med dess tunga luft och dess tyngande mörker. Slutligen yttrade miss Haversham plötsligt:
Varför ha ni inte börjat spela kort?» och så återvände vi till hennes rum och satte oss att spela, och jag förlorade som förut och precis som förut betraktade oss miss Havisham hela tiden och fäste min uppmärksamhet på Estellas skönhet och provade juveler på hennes hals och hår. Vad Estella anbelangar behandlade hon mig precis som förut, utom det att hon denna gången inte ens nedlät sig till att tala vid mig. När vi hade
