Hoppa till innehållet

Sida:Lysande förhoppningar 1914.djvu/97

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
93
TIONDE KAPITLET

»Det kan vara till nytta för oss bägge», sade han och satte ner sakerna vid muren.

Sedan började han kläda af sig inte blott jackan och västen utan skjortan också, på ett på samma gång storstimmat, affärsmässigt och blodtörstigt sätt. Ehuru han såg ganska klen ut, hade finnar i ansiktet och utslag kring mun, förskräcktes jag öfver dessa fruktansvärda förberedelser. Han såg ut att vara av min ålder, men han var mycket längre, och besatt en alldeles märkvärdig rörlighet. Han var för öfrigt klädd i gråa kläder och hade armbågar, knän, handleder och hälar betydligt mera utvecklade än den övriga delen av kroppen.

Hjärtat sjönk i bröstet på mig, när jag såg hur han stirrade på mig med en människoätares glupskhet och synade min kropp ungefär som om han sökt ut den bästa biten.

Jag har aldrig i mitt lif blifvit så öfverraskad som när jag levererade mitt första slag, och såg honom ligga på ryggen med näsan blodig och ansiktet något tillplattat. Men han var genast på fötter igen och började stirra hotande på mig, sedan han med mycken färdighet aftorkat sitt ansikte.

Mitt livs andra stora överraskning var när jag såg honom ligga på ryggen igen och titta upp mot mig genom ett ovanligt blått öga. Hans mod ingav mig högaktning. Även nu sprang han upp igen och snurrade runt åtskilliga gånger i förhoppning att kunna träffa mig, men slutligen föll han igen och måste flämtande anlita svampen.

»Jag ger mig, du har vunnit.»

Han såg så käck och hygglig ut, att jag, ehuru utan skuld till slagsmålet, inte kände den ringaste tillfreds-