ställelse över min seger. Jag frågade, om jag kunde hjälpa honom med något, men han avböjde och vi sade god afton åt varandra.
När jag kom ut på gården stod Estella och väntade med nycklarna. Men hon frågade mig varken var jag varit eller varför jag låtit henne vänta, och hennes ansikte lyste som om hon varit glad över någonting. Hon gick icke raka vägen till porten utan tillbaka till gränden och vinkade åt mig:
»Kom, du kan kyssa mig om du vill.»
Jag kysste henne på kinden, och jag tror, att jag skulle hafva gått igenom rätt mycket för att få göra det om igen, men jag kände på mig, att kyssen gafs mig som en sorts allmosa åt en fattig pojke och inte betydde någonting.
Om det var till följd utav födelsedagsvisiten eller kortspelet eller slagsmålet vet jag inte. I alla fall hade tiden blifvit så långt framliden när jag närmade mig hemmet, att lyktan på hedens högsta punkt blinkade mot en mörk natthimmel och Joes ugn kastade en flod af ljus över vägen.
XI.
Den bleke unge mannen såg jag aldrig sedan hos miss Havisham. Jag återvände på bestämd tid till henne och vi togo vår vanliga promenad kring bordet i det hemska rummet, eller också körde jag miss Havisham i en lätt vilstol genom korridoren in i det andra rummet och tillbaka igen. När vi började bli mera bekanta, pratade miss Havisham mera med mig och frågade mig vad jag hade
