Medan hon gjorde sig ett elakt nöje av att betrakta honom, närmade sig Léon. Han var blek i följd av kylan, hans ansikte blev därigenom ännu mera intressant, och hans stora blåa ögon, som han höll riktade mot skyarna, föreföllo Emma klarare och skönare än bergsjöarna, vari himlen speglar sig.
— Gemena unge! utropade apotekaren plötsligt.
Och han sprang till sin son, som hade hoppat upp i en kalkhög för att få sina skodon vitmenade. Då Napoléon nu fick bannor, började han tjuta, under det att Justin torkade av hans skor med en hopvriden halmtapp. Men man behövde använda kniv och Charles erbjöd sin.
Jaså, tänkte hon, han går med kniv i fickan som en bonde!
Rimfrosten började falla, och man vände om till Yonville.
Fru Bovary gick ej till grannarna om kvällen, och då Charles gått och hon kände sig ensam, började hon åter anställa jämförelser. Hon låg i sängen och stirrade in i den flammande brasan, hon tyckte sig ännu se Léon stå där lekande med sin smala, böjliga promenadkäpp och vid andra handen ledande Athalie, som sög på en isbit. Hon tyckte att han var obeskrivligt intagande, hon kunde ej låta bli att tänka på honom. Hon erinrade sig andra attityder, som han hade intagit vid andra tillfällen, uttryck som han hade begagnat, ljudet av hans röst, hela hans person, och med läpparna framsträckta som till en kyss viskade hon: — Ja, han är gudomlig! Älskar han någon? Vem kan det vara? — Det är ju mig!
Alla bevisen därför trängde sig nu på henne, och hennes hjärta dansade av glädje. Elden från kaminen spred ett muntert flammande sken; hon vände sig på ryggen och sträckte ut armarna.
Nu började hennes evinnerliga klagan: — Ack, om himlen hade velat det! Varför — ? Vem hindrade då — ?
Då Charles kom hem vid midnatt låtsades hon vakna, och då han bullrade, under det han klädde av sig, klagade hon över huvudvärk; sedan frågade hon i liknöjd ton vad som hade hänt under kvällens lopp.
