Kärleken, trodde hon, skulle komma plötsligt, med blixt och dunder — en storm som rasar över ens liv, rycker med sig ens vilja som ett vissnat blad och slungar ned hela ens hjärta i avgrunden. Hon visste ej, att regnet bildar små sjöar på husens terrasser, då rännorna äro igenproppade, och hon skulle således ha invaggat sig i fullkomlig säkerhet, om hon ej plötsligt upptäckt en spricka i muren.
V.
Det var en söndagseftermiddag i februari. Det snöade.
De hade allesammans, herr och fru Bovary, Homais och herr Léon, företagit en utflykt för att bese ett nyuppfört linspinneri som låg i dalen en halv mil från Yonville. Apotekaren hade tagit med sig Napoléon och Athalie för att de skulle få motion, och Justin följde med dem med paraplyer på axeln.
Ingenting kunde vara mindre märkvärdigt än denna märkvärdighet. En stor tom gård, varpå några redan rostade kugghjul stodo huller om buller mellan stora högar av sand och sten, omgav en lång, fyrsidig byggnad med en mängd små fönster. Den var ej färdigbyggd, och man såg himlen genom takstolarna. På takåsen satt en kärve halm blandad med ax och omknuten med trefärgade band, som fladdrade för vinden.
Homais orerade. Han förklarade för »herrskapet» detta etablissemangs blivande betydenhet, beräknade golvens och väggarnas tjocklek och beklagade mycket att han ej hade någon spatserkäpp med metermått liksom herr Binet.
Emma, som han förde vid armen, stödde sig litet på hans axel, och hon betraktade solens strålande skiva bakom dimman. Men hon vände på huvudet, Charles var bakom henne. Han hade sin mössa neddragen över ögonbrynen, och hans tjocka läppar skälvde, vilket gav hans ansikte ett enfaldigt uttryck. Till och med hans rygg, hans flegmatiska rygg, var retsam att se, och hon tyckte att allt det prosaiska och vardagliga hos mannen stod att läsa bakpå hans överrock.
