ett obehagligt intryck; icke desto mindre fortsatte han att sjunga hans lov, som han hörde alla människor göra, sade han, i synnerhet apotekaren.
— Det är en hedersman, återtog Emma.
— Utan tvivel, svarade skrivaren.
Och nu började han tala om fru Homais, åt vars ytterst vårdslösa klädsel de ofta brukade skratta.
— Vad betyder det? avbröt Emma. En god husmor frågar ej efter sin toalett.
Sedan satt hon tyst igen.
Det var på samma sätt de följande dagarna; hennes tal, hennes väsen, allt förändrades. Man såg henne samvetsgrant ägna sig åt sitt hushåll, gå i kyrkan regelbundet och hålla sin piga strängare.
Hon tog hem Berthe från amman. Felicité bar in henne, då det kom besökande, och fru Bovary klädde av henne för att visa hennes små i knubbiga lemmar. Hon förklarade att hon avgudade barn; de voro hennes tröst, hennes glädje, hennes vurm, och hon lät sina smekningar åtföljas av lyriska utbrott, dem vem som helst utom Yonvilleborna skulle ha känt igen från »Notre-Dame de Paris».
Då Charles kom hem fann han sina tofflor stå på värmning framför kakelugnen. Det saknades nu aldrig foder i hans västar eller knappar i hans skjortor, och det var ett nöje att se alla hans nattmössor ordnade i lika stora högar i skåpet. Hon gjorde ej sura miner som förr, då det var fråga om att göra en promenad i trädgården; hon sade ja till allt vad han föreslog, och då Léon såg honom sitta framför brasan efter middagen, med händerna hopknäppta över magen, bägge fötterna på spiselgallret, röd i ansiktet av matsmältningen och med ögonen fuktiga av välbefinnande, under det barnet kröp på mattan, och såg denna smärta kvinnogestalt sträcka sig över länstolens ryggstöd och kyssa honom på pannan, sade han till sig själv:
— Vilken dårskap! Hur skulle jag kunna nå upp ända till henne?
Hon föreföll honom så dygdig och oåtkomlig, att han avstod från alla sina förhoppningar.
