Men i och med denna försakelse intog hon för honom en alldeles särskild ställning. Hon förlorade sin sinnliga dragningskraft för honom och steg allt högre i hans hjärta; det var som om hon svävat upp i en apoteos. Det var en av dessa rena känslor, som ej gripa in i ens vardagsliv, dem man vårdar, emedan de äro sällsynta, och vilkas uppryckande skulle vara mera smärtsamt än själva besittningen är njutningsrik.
Emma magrade, hennes ansikte blev längre och hennes kinder blekare. Var det ej som om hon med sitt släta, svarta hår, sina stora ögon, sin raka näsa, sin lätta gång och sin ständiga tystlåtenhet gått genom livet nästan utan att röra vid marken, med en obestämd prägel av sublim förutbestämmelse på sin panna? Hon var så melankolisk och så lugn och på samma gång så mild och så tillbakadragen, att man i hennes närhet kände sig både avkyld och tjusad, liksom man i kyrkorna ryser, under det man inandas blommornas doft blandad med kylan från marmorhällarna. Även de andra undgingo ej denna förtrollning. Apotekaren sade:
— Det är ett fruntimmer mer stor begåvning; hon skulle passa mycket bättre i en stor stad.
Grannfruarna beundrade hennes sparsamhet, patienterna hennes artighet, de fattiga hennes välgörenhet.
Men hon var full av begärelser, raseri och hat. Denna klänning med raka veck dolde ett av stormar härjat hjärta, och dessa ärbara läppar förkunnade ingenting om dess kval. Hon var kär i Léon, och hon sökte ensamheten för att mera ostört kunna ruva över hans bild. Åsynen av honom själv grumlade den njutning, som dessa fantasier beredde henne. Hon darrade vid ljudet av hans steg, men i hans närvaro försvann småningom denna sinnesrörelse, och sedan återstod endast en obeskrivlig känsla av förvåning, som slutligen övergick till vemod.
Då Léon förtvivlad gick ifrån henne, visste han ej att hon steg upp, sedan han gått, för att se efter honom på gatan. Hon var orolig över vad han tog sig till, hon fixerade hans ansikte, hon satte ihop en hel historia för att få en förevändning att se sig omkring i hans rum.
