VI.
En kväll, då fönstret stod öppet och hon satt där och såg på, huru Lestiboudois klippte häcken, hörde hon det plötsligt ringa till Angelus.
Man var i början av april, då gullvivorna nyss slagit ut; en ljum vind böljar över de uppgrävda rabatterna, och trädgårdarna, tyckas liksom kvinnorna göra sin toalett till sommarens fester. Genom lövsalens spjälor såg man floden ute på ängen, där den ritade nyckfulla kroklinjer över gräset. Kvällsdimmorna svävade fram mellan de bladlösa popplarnas grenar och dämpade deras blåaktiga konturer. Långt borta gick en oxdrift; man hörde varken kreaturens steg eller deras råmande, och klockan fortfor att ringa; dess stilla klagan svävade genom luften.
Den unga kvinnans tanke irrade hit och dit bland minnena från hennes ungdom och från pensionen. Hon påminde sig de stora kandelabrarna, som på altaret höjde sig över de fulla blomstervaserna och tabernaklet med sina små kolonner. Hon skulle ha velat som förr blanda sig i denna långa rad av vita slöjor, i vilken de över sin bönpall böjda klostersystrarnas styva kapuschonger här och där bildade en svart fläck; då hon om söndagarna i mässan lyfte upp sitt huvud, varseblev hon den heliga jungfruns milda ansikte mellan de blåaktiga rökelseskyarna, som svävade upp. Då greps hon av rörelse; hon kände sig svag och övergiven som ett dun i stormen, och det var nästan omedvetet som hon styrde sina steg till kyrkan, längtande efter något slags andaktsövningar, som kunde bedöva hennes själ och komma henne att glömma hela livet.
Hon mötte på torget Lestiboudois, som kom tillbaka från kyrkan, ty för att ej stycka sönder sin dag ringde han till Angelus när det bäst passade för honom. Om han ringde tidigare, kunde han dessutom på samma gång kalla läsbarnen till deras lektion.
Några som redan hade kommit hoppade hage på kyrkogårdens gångar. Andra sutto gränsle på muren, svängde av och an med benen och avsparkade med sina
