drömmar om lyx, de äktenskapliga ömhetsbetygelserna till tankar på äktenskapsbrott. Hon skulle ha velat att Charles misshandlat henne, så att hon med större rätt kunnat avsky honom och hämnas på honom. Hon förvånade sig ibland över de gräsliga infall som flögo genom hennes huvud, och ändå måste hon fortfara med att småle, höra upprepas att hon var lycklig, låtsas vara det och låta honom tro det!
Hon vämjdes emellertid för denna förställning. Hon kände sig frestad att fly med Léon vart som helst, långt bort, för att försöka börja ett nytt liv; men genast öppnade sig i hennes själ liksom ett svalg fullt av mörker.
För övrigt älskar han mig ej längre, tänkte hon, vad skall det bli av mig? Vilken hjälp har jag att vänta, vilken tröst, vilken lindring?
Hon låg där alldeles bruten, flämtande och maktlös, snyftade sakta och lät sina tårar rinna.
— Varför talar inte frun om det för herrn? frågade pigan, då hon kom in under sådana anfall.
— Det är nerverna, svarade Emma, tala inte om det för honom, det skulle bara göra honom ledsen.
— Det är med er, återtog Felicité, som med dottern till gubben Guérin, fiskaren i Pollet, som jag var bekant med i Dieppe, innan jag kom till er. Hon var så sorgsen och bedrövad, och då man såg henne stå på tröskeln, var det alldeles som om det hängt ett bårkläde för dörren. Hennes onda bestod visst i något slags töcken i huvudet på henne, och varken doktorerna eller kyrkoherden förmådde någonting. Då det tog henne för hårt, gick hon alldeles ensam ned till havsstranden, så att ofta när tulluppsyningsmannen gjorde sin rond, hittade han henne på sandrevlarna, där hon låg på magen och grät. Men sedan hon blev gift, lär det ha gått över.
— För mig, svarade Emma, har det börjat sedan jag blev gift.
