andfådd kände han sig. Då han inträdde reste sig fru Bovary hastigt.
— Det är ännu en gång jag! sade Léon.
— Jag var säker på det!
Hon bet sig i läpparna, blodet rusade upp till hennes huvud, och hon blev röd från hårfästet ända ned till halsen. Hon stod med axeln stödd mot väggen.
— Är inte er man hemma? sade han.
— Nej, han är utgången.
Hon upprepade ännu en gång:
— Han är utgången.
Det blev tyst. De betraktade varandra, och deras tankar, som förvirrades av samma ångest, möttes i en hård omfamning, som två flämtande bröst.
— Jag skulle vilja säga adjö till Berthe, sade Léon.
Emma gick några steg utför trappan och ropade på Felicité.
Han såg sig omkring med en lång blick, han betraktade väggarna, etagèrerna, kaminen, liksom för att genomtränga allt, ta med sig allt.
Men hon kom in igen, och pigan ledde fram Berthe, som i handen svängde ett snöre, vari en upp- och nedvänd väderkvarn var fastbunden.
Léon kysste henne flera gånger på halsen.
— Adjö, min lilla vän, adjö, min älskling, adjö!
Sedan lämnade han henne till modern.
— Bär ut henne, sade denna.
De blevo ensamma.
Fru Bovary stod och vände honom ryggen med ansiktet mot rutan; Léon höll sin mössa i handen och slog sig därmed sakta på benet.
— Det blir regn, sade Emma.
— Jag har min kappa, svarade han.
— Jaså.
Hon vände sig om med nedböjt huvud. Ljuset gled över hennes släta, vita panna, ända ned till de välvda ögonbrynen, utan att man kunde ana vad det var som hon betraktade vid horisonten eller vad hon tänkte inom sig.
