— Nå, farväl då! suckade han.
Hon lyfte hastigt upp huvudet:
— Ja, farväl — res!
De togo ett steg emot varandra; han räckte fram handen, men hon tvekade.
— Nå ja, ett handslag på engelskt maner, sade hon och försökte skratta, i det hon lade sin hand i hans.
Léon kände den mellan sina fingrar, och det var som om all hans livskraft strömmat ned i denna fuktiga handlove.
Sedan släppte han hennes hand; deras ögon möttes ännu en gång, och han försvann.
Då han gick genom saluhallen stannade han och gömde sig bakom en pelare för att för sista gången betrakta detta vita hus med sina gröna persienner. Han tyckte sig se en skugga bakom fönstret i sängkammaren, men rullgardinen föll hastigt ned och satt där sedan orörlig som en vägg. Léon skyndade därifrån.
Redan på långt håll varseblev han på landsvägen sin principals kabriolett; en karl i dammrock stod bredvid och höll hästen. Herr Homais och herr Guillaumin pratade medan de väntade på honom.
— Tag mig i famn, sade apotekaren med tårar i ögonen. Här har ni er överrock, min käre vän; akta så ni inte förkyler er! Sköt om er väl! Storma inte på er hälsa!
— Seså, Léon, stig upp nu! sade notarien.
Homais lutade sig in över fotsacken och sade med en av snyftningar avbruten röst de båda sorgliga orden:
— Lycklig resa!
— Adjö, svarade herr Guillaumin. Kör!
Vagnen rullade bort, och Homais vände om hem.
Fru Bovary hade öppnat sitt fönster utåt trädgården och betraktade skyarna.
De staplade upp sig i väster åt Rouen till och rullade hastigt ihop sig i mörka spiraler, på baksidan genomskurna av solens långa strålar som guldpilarna på en upphängd trofé, under det att den övriga delen av himlen såg ut som ett tomt fält, vitt som porslin. Men nu kom
