Sida:Madame Bovary (sv).djvu/121

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Varför hade hon ej gripit denna lycka om vingarna då den var henne nära! Varför hade hon ej hållit den kvar med bägge händerna, på knä, då den ville fly? Och hon förbannade sig själv för att hon ej älskat Léon; hon törstade efter hans läppar. Hon greps av åtrå att störta efter honom, kasta sig i hans armar och säga till honom: — Det är jag, jag tillhör dig! Men hon ryggade tillbaka på förhand för följderna av ett sådant steg, och hennes trängtan ökades endast genom ångern och blev så mycket mer förtärande.

Minnet av Léon blev händanefter liksom brännpunkten för hennes trånsjuka; det flammade inom henne som en övergiven stockeld på Rysslands stäpper. Hon störtade emot honom, tryckte sig intill honom, rörde om denna eld då den var nära att slockna, sökte runt omkring sig allt som kunde komma den att blossa upp ännu starkare, och de avlägsnaste minnen såväl som händelserna för dagen, allt vad hon upplevde och allt vad hon fantiserade om, hennes drömmar om lycka, vilka knakade för vinden som murkna grenar, hennes ofruktbara dygd, hennes ramlade förhoppningar, allt tog hon upp, allt samlade hon ihop och allt tjänade till att driva upp hennes melankoli.

Emellertid lade sig lågorna, vare sig att bränsleförrådet tagit slut av sig självt eller att det staplats upp i alltför stor myckenhet. Kärleken slocknade efter hand i följd av skilsmässan, saknaden kvävdes av vanan, och detta eldsken, som flammat så rött på hennes gråbleka himmel, betäcktes allt mer av skymning och förlorade sig småningom. Hennes tankeförmåga var så omtöcknad, att hon tog sin motvilja mot mannen för längtan efter älskaren, hatets styng för nya anfall av ömhet, men som stormen ännu röt i hennes inre och hennes passion förtärde sig själv, så att endast askan var kvar utan att någon hjälp kom eller solen bröt fram, blev det mörk natt på alla håll omkring henne, och hon kände sig insvepas av en genomträngande kyla.

Nu började åter samma svåra dagar som i Tostes. Hon ansåg sig nu ännu olyckligare, ty hon hade nu gjort


8*
115