— Jo, det är ganska sannolikt, återtog Homais, i det han drog upp ögonbrynen och antog en högst viktig min, att norra Seinedepartementets lantbruksmöte kommer att hållas i Yonville l'Abbaye i år. Så går åtminstone ett rykte. Tidningen antydde någonting ditåt i morse. Det vore av yttersta vikt för vårt arrondissement. Men det få vi tala om en annan gång. Nej tack, jag ser mycket bra, Justin har lyktan med sig.
VII.
Dagen därpå var en sorglig dag för Emma. Allt tycktes henne insvept i en skymning, sorgen grävde sig allt djupare in i hennes själ, och den klagade sakta där inne som höstblåsten i en slottsruin. Det var de vemodiga drömmarna om någonting som aldrig kommer tillbaka, tröttheten efter varje fait accompli, den melankoli, som griper en då man avbrytes i någonting, varvid man blivit van, eller då ett upprört själstillstånd som räckt länge plötsligt upphör.
Liksom vid hemkomsten från Vaubyessard, då dansmusiken surrade i hennes huvud, var hon ett rov för en dold förtvivlan. Léons bild framträdde för henne större, skönare, med mera obestämda drag. Ehuru han var skild från henne hade han ej lämnat henne, han var ännu närvarande, och väggarna tycktes ha hållit kvar hans skugga. Hon kunde ej ta sina ögon från denna matta varpå han hade gått, dessa tomma möbler på vilka han hade suttit. Floden rann fram som förut, och dess små vågor gledo långsamt utmed den hala stranden. De hade ofta spatserat där på de mossbetäckta stenarna och lyssnat till vågornas viskningar. Vad solskenet då var härligt! Vilka sköna eftermiddagar de hade tillbragt ensamma i den skuggiga trädgården! Han läste högt, barhuvad, sittande i en grenstol; de friska vindfläktarna från ängen kommo bokens blad att fladdra och lövsalens ärtblommor att gunga av och an. Och nu var han borta, det enda behaget i hennes liv, hennes enda hopp om lycka!
