Sedan lade han tre francs på bordshörnet, hälsade vårdslöst och gick därifrån.
Han hade snart kommit på andra sidan om floden (det var vägen till la Huchette), och Emma såg honom gå under popplarna på ängen, då och då saktande sin gång som om han varit försjunken i tankar.
Hon är mycket söt! tänkte han, hon är mycket söt, den där doktorsfrun! Vackra händer, svarta ögon, nätta fötter och växt som en parisiska. Var tusan kommer hon ifrån? Var har den där tjocka burken hittat på henne?
Herr Rodolphe Boulanger var trettiofyra år; han hade ett brutalt temperament och snabb uppfattning. För övrigt hade han varit mycket tillsammans med fruntimmer och var kännare i detta avseende. Emmas utseende hade slagit an på honom, och han tänkte nu på henne och hennes man.
— Jag tror att han är mycket dum. Hon är bestämt trött på honom. Han har sorgkanter på naglarna och skäggbotten som är tre dagar gammal. Medan han travar omkring till sina sjuka sitter hon hemma och stoppar strumpor. Hon har tråkigt, hon skulle vilja bo i staden, dansa polka varje kväll! Stackars lilla fru! Hon gapar efter kärlek som en karp på ett köksbord gapar efter vatten. Bara jag sade henne ett par tre galanta fraser skulle hon tillbe mig, det är jag säker på! Men hur skulle man bli av med henne sedan?
Han kom nu att tänka på sin mätress. Det var en aktris i Rouen som han underhöll, och då han erinrade sig henne, som han var utledsen till och med att minnas, tänkte han:
Fru Bovary är mycket vackrare än hon, framför allt mera fräsch. Virginie börjar bli för fet, det är alldeles säkert. Hon är så odräglig med sin bråkiga munterhet. Och en sådan mani hon har för kräftor!
Landsbygden var ödslig, och Rodolphe hörde runt omkring sig ingenting annat än gräsets regelbundna prasslande mot hans stövlar och syrsornas gnisslande i havreåkern; han såg oupphörligt Emmas bild för sina ögon.
