— Hon måste bli min! utropade han och krossade med käppen en jordkoka framför sig.
Han genomtänkte redan nu företagets svårigheter. Han frågade sig själv:
— Var skulle vi träffas? Barnungen finge vi väl ständigt i hälarna, och pigan sedan, grannarna, mannen — det blev en hel mängd obehagligheter. Nej, det är bara att förspilla sin tid.
Sedan började han om igen:
— Hon har ögon som tränga sig in i ens hjärta som ett borr. Och en sådan vit hy! Jag som tillber bleka fruntimmer! Det är bara att skaffa sig tillfällen. Jag skall titta in till dem ibland, skicka dem harar och fågel, jag skall låta åderlåta mig, om det behöves; vi skola bli vänner, jag skall bjuda dem till mig — — och, för tusan, tillade han, snart ha vi ju lantbruksmötet, då kan jag ju träffa henne. Framåt således, och det dristigt, ty det är det säkraste.
VIII.
Nu var verkligen det mycket omtalade lantbruksmötet inne. Redan på morgonen stodo alla köpingens invånare i sina portar och talades vid om förberedelserna. Man hade prytt märiets fasad med girlander av murgröna; på en äng hade man satt upp ett tält, där festmiddagen skulle ätas, och mitt på torget, framför kyrkan, skulle ett slags mörsare signalera prefektens ankomst och uppräknandet av pristagarnas namn. Nationalgardet i Buchy (det fanns intet sådant i Yonville) hade anlänt och förenat sig med den sappörkår, över vilken Binet var anförare. Han bar den dagen en ännu högre halsduk än vanligt, och insnörd i sin uniformsrock höll han överkroppen så stel och orörlig, att allt liv hos honom tycktes ha sjunkit ned i benen, som han lyfte upp och satte ned i takt. Som det härskade rivalitet mellan uppbördsmannen och översten, läto de för att visa sina talanger sina respektive avdelningar manövrera var och en för sig.
