Aldrig hade Yonville utvecklat en sådan ståt! Flera borgare hade kvällen förut låtit tvätta sina hus, trefärgade fanor hängde i de halvöppna fönstren, alla värdshus voro fulla, stärkta mössor, guldkors och brokiga halsdukar lyste i det klara solskenet. Då bondhustrurna från omnejden stego av hästen togo de ur nålen, varmed de fäst ihop sin uppskörtade klänning, och deras män togo bort näsdukarna som de bundit om sina hattar för att skydda dem mot dammet.
Folkmassor strömmade in genom köpingens bägge ändar. Människor kommo ut från gränderna, från prången, från husen, och man hörde då och då portarna slås igen efter fruar i trådvantar, som gingo ut för att se på festen. Vad man i synnerhet beundrade var två långa mastträd betäckta med kulörta lyktor, på ömse sidor om en estrad, där prisdomarna skulle sitta, och dessutom hade man mot de fyra pelarna på märiet rest upp fyra stänger var och en med ett litet standar av grönt tyg med inskriptioner i guldbokstäver. Man läste på den ena Handeln, på den andra Jordbruket, på den tredje Industrien ock på den fjärde De sköna konsterna.
Men den festglädje, som lyste i allas ansikten tycktes tvärt om göra fru Lefrançois, värdshusvärdinnan, dyster. Hon stod i sin köksdörr och mumlade mellan tänderna:
— En sådan dumhet! En sådan dumhet den är, hela deras barack av tältduk! Inbilla de sig att prefekten skall bli förtjust åt att äta middag i ett tält som en zigenare? Och allt det här bråket säga de är för ortens bästa! Varför ha de då hämtat en snuskig kock från Neufchâteau! Och för vilka gäster? För en hop oxmotare! Barfotalassar!
Apotekaren gick förbi. Han var klädd i svart frack, nankingsbyxor och blanklädersskor, och för ovanlighetens skull i hatt — en låg hatt.
— Mjuka tjänare! sade han. Ursäkta, jag har bråttom.
Och då den tjocka änkan frågade honom, vart han skulle ta vägen, svarade han:
— Ja, ni tycker det är besynnerligt att se mig? Jag
