— Gud give att våra jordbrukare vore kemister, eller att de åtminstone mera lyssnade till vetenskapens råd! Jag t. ex. har nyligen skrivit ett arbete, en broschyr om mer än sjuttiotvå sidor, som jag kallat: Om cidern, dess fabrikation och dess verkningar; jämte några nya reflexioner i detta ämne, som jag har skickat till det agronomiska sällskapet i Rouen och vilket till och med har förskaffat mig äran att bli upptagen bland dess medlemmar, inom pomologiska klassen i sektionen för lanthushållning. Om jag hade publicerat mitt arbete —
Men apotekaren hejdade sig, så tankspridd föreföll honom fru Lefrançois.
— Det är alldeles obegripligt! sade hon, ett sådant snuskhål!
Hon pekade på sin rivals restauration, varifrån man hörde sång.
— För resten har han inte lång livstid kvar, tillade hon, inom åtta dar är det slut på alltihop.
Homais studsade av förvåning. Hon gick utför sina tre trappsteg och viskade i hans öra:
— Huru, vet ni inte det? Där blir utmätning i den här veckan. Det är Lheureux som tvingar honom att ge upp staten. Det är hans reverser som ha givit honom dråpslaget.
— Vilken förfärlig katastrof! utropade apotekaren, som alltid hade lämpliga uttryck för alla upptänkliga förhållanden.
Värdshusvärdinnan började nu berätta honom historien som hon hade hört av Théodore, herr Guillaumins betjänt, och ehuru hon avskydde Tellier, kunde hon ej annat än ogilla Lheureux. Det var en räv, en inställsam pratmakare.
— Se där, sade hon, där går han just i saluhallen; han hälsar på fru Bovary — hon har grön hatt. Jaså hon går arm i arm med herr Boulanger.
— Fru Bovary! sade Homais. Jag skall genast gå och bringa henne min hyllning. Hon har säkert ingenting emot att få en plats inom inhägnaden, under peristylen.
