Och utan att höra på gumman Lefrançois, som ropade honom tillbaka för att berätta honom slutet av historien, avlägsnade sig apotekaren hastigt med ett småleende på läpparna, hälsande till höger och vänster och med sina långa frackskört flaxande bakom sig.
Rodolphe, som hade märkt honom på långt håll, påskyndade sina steg, men då fru Bovary blev andfådd, saktade han farten och sade småleende till henne:
— Det är för att undvika den där tjocke herrn, ni vet, apotekaren.
Hon gav honom en knuff med armbågen.
Vad betyder det? tänkte han.
Och han betraktade henne från sidan, under det de fortsatte att gå.
Hennes ansikte var så orörligt att man ej kunde gissa hennes tankar. Det var fullt belyst av dagsljuset inom ovalen av hennes kapotthatt med sina ljusgröna band, som liknade säv. Hennes långfransade ögon sågo rakt framför sig. Hon gick med huvudet litet på sned och mellan hennes halvöppnade läppar såg man en skymt av hennes vita tandrad.
Gör hon narr av mig? tänkte Rodolphe.
Emmas gest hade emellertid endast varit en varning, ty herr Lheureux följde efter dem och tilltalade dem oupphörligt för att komma i samspråk med dem:
— En härlig dag! Alla människor äro på benen. Vinden är ostlig.
Varken fru Bovary eller Rodolphe svarade honom, men vid minsta rörelse de gjorde närmade han sig, förde handen till sin hatt och sade:
— Vad befalls?
Då de kommo framför smedens hus vek Rodolphe plötsligt av på en smal sidoväg, drog fru Bovary med sig och ropade:
— Adjö, herr Lheureux! Lycka till mycket nöje!
— Så ni körde bort honom! sade hon skrattande.
— Ja, svarade han, varför skall man hålla till godo med att folk tränger sig på en? Och i dag, då jag är nog lycklig att få vara tillsammans med er!
