och då höra sin röst, i det de med tungan ryckte av några blad i blomstergirlanderna, som hängde ned på deras nos.
Rodolphe hade närmat sig Emma och sade halvhögt till henne:
— Väcker den ej er harm, denna sammansvärjning av en hel värld? Finns det en enda känsla som den ej fördömer? De ädlaste instinkter, de renaste sympatier förföljas, förtalas, och om två stackars hjärtan äntligen mötas, gör man allt i världen för att de ej skola få förenas. De försöka det emellertid, de slå med vingarna, de ropa varandra, och förr eller senare, om ett halvt år, om tio år, skola de famna varandra, emedan det är ödets vilja och emedan de äro skapade för varandra.
Han satt framåtlutad med armarna korslagda över sina knän, lyfte upp ansiktet mot Emma och fixerade henne oavvänt. Hon såg hans svarta ögon gnistra, och hon kände till och med doften från hans hår. Då greps hon av mattighet, hon erinrade sig vicomten, som hade valsat med henne på Vaubyessard och vars skägg hade haft samma vaniljdoft, och mekaniskt slöt hon ögonen till hälften för att ostört inandas den. Men då hon lutade sig tillbaka i stolen varseblev hon på avstånd, längst bort vid horisonten, Svalan, den gamla diligensen, som långsamt rullade utför Leuxkullen och lämnade efter sig ett långt moln av damm. Det var i denna gula vagn som Léon så ofta hade återvänt till henne, och på denna väg där borta hade han rest därifrån för alltid! Hon tyckte sig se honom mitt emot, i hennes fönster, sedan blev allt ett enda virrvarr för henne, en sky lade sig för hennes ögon, hon tyckte att hon ännu virvlade i valsen under ljuskronorna vid vicomtens arm och att Léon ej var långt borta, att han snart skulle komma, och ändå kände hon fortfarande Rodolphes ansikte bredvid sig. Denna ljuva känsla berusade hennes sinnen, hon vidgade näsborrarna för att inandas hans parfym och den friska doften från murgrönorna omkring pelarkapitälen. Hon fläktade med näsduken för att svalka sitt ansikte, men huru hårt än hennes tinningar bultade, hörde hon dock
