ej ofta tänkt på all den nytta vi hava av det anspråkslösa djuret, våra bakgårdars prydnad, som skänker oss på samma gång en mjuk huvudkudde för våra bäddar, sitt saftiga kött för vårt bord och sina ägg! Men jag skulle aldrig sluta, om jag skulle räkna upp alla de olika produkter, vilka den väl odlade jorden som en frikostig moder slösar på sina barn. Här är det vinstocken, annorstädes är det äppleträdet, som skänker oss cidern, där är det raps, längre bort är det ost, och linet, mina herrar, låtom oss ej glömma linet, som under de sista åren har ernått en sådan blomstring och för vars skull jag särskilt vill vädja till er uppmärksamhet.
Han behövde ej vädja till den, ty alla munnar stodo vidöppna, liksom för att sluka hans ord. Tuvache, som satt bredvid honom, lyssnade med uppspärrade ögon; herr Derozerays blundade då och då, och längre bort satt apotekaren med sin son Napoléon mellan sina knän och höll handen för örat som en lur för att ej gå miste om en enda stavelse. De övriga medlemmarna av juryn nickade sakta med huvudet till tecken av bifall. Sappörerna nedanför estraden vilade sig på sina bajonetter, och Binet stod orörlig med utspärrade armbågar och skyldrade med dragen sabel. Han hörde kanske, men antagligen såg han ingenting, ty visiret på hans kask räckte ända ned på näsan. Med hans löjtnant, herr Tuvaches yngste son, var det ännu värre, ty hans kask var alldeles ofantlig och vacklade av och an på hans huvud. Hans lilla bleka ansikte, varpå svetten pärlade, hade ett uttryck av sömnig förtjusning.
Torget var fullpackat av folk. Man såg människor i alla fönster och alla portar, och Justin, som stod utanför apoteket, tycktes alldeles försjunken i betraktande av vad han såg. Oaktat tystnaden förlorade sig herr Lienvains röst i luften. Man hörde endast enstaka fraser, som då och då avbrötos genom bullret av stolar inne i folkmassan; sedan hörde man plötsligt bakom sig det långt utdragna råmandet av en oxe eller bräkningar av lammen, som svarade varandra. Boskapsutställarna hade nämligen lett sina kreatur ända dit, och dessa läto då
