Ni förstår att jag tillhör er! Tillåt mig att se er, att betrakta er!
En vindstöt, som trängde in genom fönstret, bildade veck på bordduken, och på torget nedanför höjde sig bondkvinnornas huvudbonader som fladdrande vita fjärilsvingar.
— Användning av oljekakor, fortfor ordföranden.
Han skyndade på uppräkningen:
— Holländsk gödsel — linodling — täckdikning — långvarig och trogen tjänst.
Rodolphe hade tystnat. De betraktade varandra. Deras torra läppar skälvde och deras händer glömde sig kvar i varandra.
— Cathérine Nicaise Elisabeth Leroux från Sassetot-la-Guerrière, för femtiofyra års tjänst hos samme husbonde, en silvermedalj värd tjugufem francs.
— Var är Cathérine Leroux? frågade prefektrådet.
Hon kom icke, och man hörde röster viska:
— Gå fram då!
— Nej.
— Till vänster!
— Var inte rädd!
— Ah, vad hon är dum!
— Nå, kommer hon aldrig? utropade Tuvache.
— Jo, där är hon!
— Kom närmare då!
Nu såg man en liten fattigt klädd, hopskrumpen gumma närma sig estraden. Hon hade klumpiga träskor på fötterna och ett stort blått förkläde knutet omkring livet. Hennes magra ansikte, omgivet av en mössa utan bård, var skrynkligare än ett visset äpple och ur ärmarna på hennes röda tröja stucko två långa knotiga händer fram.
Dammet i ladorna, tvättstugans soda och ullkardornas fett hade gjort dem så skrovliga och bruna att de sågo smutsiga ut, fastän hon tvättat sig så väl, och de voro så styva av arbete, att hon höll dem halvöppna, liksom för att självmant framvisa de rörande intygen på sina utståndna lidanden. Det låg en viss klosterlig stränghet
