i hennes ansiktsuttryck. Hennes lugna blick förrådde ingen rörelse. Genom att mycket umgås med kreatur hade hon tillägnat sig deras stumma saktmod. Det var första gången som hon befann sig i så talrikt sällskap, och skrämd av fanorna, trummorna, herrarna i svart frack och prefektrådets hederslegion stod hon där alldeles orörlig och visste ej om hon skulle gå fram eller tillbaka, ej heller varför folkmassan knuffade henne framåt och varför prisdomarna smålogo mot henne. Det var ett halvt århundrades slaveri som stod inför dessa självförnöjda kälkborgare.
— Stig fram, vördnadsvärda Catherine Nicaise Elisabeth Leroux! sade prefektrådet, som hade tagit listan på de prisbelönade ur ordförandens händer.
Och ömsevis betraktande pappersbladet och den gamla gumman upprepade han i faderlig ton:
— Stig fram, stig fram!
— Är ni döv? sade Tuvache, som hoppade på sin stol av förargelse.
Och han gav sig till att skrika i hennes öra:
— För femtiofyra års tjänst! En silvermedalj! Tjugufem francs! Det är åt er.
Då hon hade fått sin medalj, tog hon den i betraktande. Nu utbredde sig ett saligt småleende över hennes ansikte, och i det hon gick, hörde man henne mumla:
— Jag skall ge den till kyrkoherden och be honom läsa mässor för mig.
— Vilken fanatism! utropade apotekaren och böjde sig fram mot notarien.
Den högtidliga akten var slutad, folkmassan skingrades, och nu, då talen voro upplästa, återtog var och en sin rang och allt blev som vanligt: husbönderna grälade på sina drängar, och dessa slogo kreaturen, liknöjda segervinnare, som vände om hem till stallet med en grön krans om hornen.
Emellertid hade nationalgardet marscherat upp i första våningen av märiet för att intaga förfriskningar. Fru Bovary tog Rodolphes arm, han ledsagade henne hem, de skildes utanför hennes port, sedan promenerade han
