och de höga poppelraderna, som höjde sig över dimman, markerade stranden.
Bredvid dem på gräsmattan, mellan granarna, spelade en brunaktig dager i den ljumma luften. Jorden, rödaktig som snus, dämpade ljudet av deras steg, och medan hästarna gingo sparkade de framför sig nedfallna grankottar.
Rodolphe och Emma följde skogsbrynet. Hon vände sig då och då bort för att undvika hans blick, och då såg hon endast furornas stammar, vilkas ständiga, blixtsnabba förbiskymtande gjorde henne litet huvudyr. Hästarna flämtade, det knakade i sadlarna.
Just som de redo in i skogen bröt solen fram.
— Himlen beskyddar oss! sade Rodolphe.
— Tror ni det? svarade hon.
— Framåt! Framåt! återtog han.
Han smällde med tungan. De båda hästarna började springa.
Vid vägkanten växte höga ormbunkar, som fastnade i Emmas stigbygel. Rodolphe böjde sig ned och plockade bort dem vartefter. Eller också red han alldeles nära intill henne för att böja undan grenarna, och Emma kände hans knä snudda mot sitt ben. Himlen hade blivit blå. Icke ett löv rörde sig. De redo förbi hela sträckor fulla av blommande ljung, och bäddar av violer omväxlade med trädens och buskarnas toviga snår, som voro gråbruna, gulröda eller guldgula, allt efter de olika löven. Ofta hörde man flaxandet av vingar under buskarna eller det hesa kraxandet av korparna, som flögo upp i ekarna.
De stego av. Rodolphe band hästarna. Hon gick före på mossan mellan hjulspåren. Men hennes långa klänning besvärade henne, ehuru hon hade lyft upp släpet, och Rodolphe, som gick bakom henne, betraktade hennes fina vita strumpa mellan kängan och det svarta klädet.
Hon stannade.
— Jag är trött, sade hon.
— Ånej, försök litet till! svarade han. Framåt bara!
Hundra steg längre bort stannade hon ånyo, och genom slöjan, som från hennes manshatt hängde ända ned
