verkligen bländad, då han uppenbarade sig i förstugan med sin sammetsrock och sina benkläder av vit trikå. Hon var färdig och väntade på honom.
Justin smög sig ut från apoteket för att se på henne, och även apotekaren gjorde sig det omaket. Han varnade herr Boulanger:
— En olycka kan snart vara framme! Akta er! Edra hästar äro kanske skygga!
Hon hörde något buller ovanför sitt huvud. Det var Felicité som trummade på rutorna för att roa lilla Berthe. Barnet skickade henne en slängkyss och modern svarade genom att salutera med sitt ridspö.
— Lycka till! ropade herr Homais. Men var framför allt försiktiga!
Och han viftade med sin tidning, i det han såg efter dem.
Så snart Emmas häst kände landsvägen under sig satte han av i galopp. Rodolphe galopperade bredvid henne. Då och då växlade de ett ord. Med ansiktet litet nedsänkt, handen högt upplyftad och den högra armen krökt överlämnade hon sig åt den taktmässiga, gungande rörelsen.
Nedanför kullen gav Rodolphe sin häst lösa tyglar; de bägge ryttarna flögo uppför på samma gång, men då de kommit upp, stannade plötsligt hästarna, och hennes långa blåa slöja föll ned.
Man var i början av oktober. Slätten var insvept i dimma. Vid horisonten, mellan kullarnas konturer, låg den tätt sammanpackad; på andra håll skingrades den, steg uppåt och förlorade sig i rymden. Ibland, då skyarna genombrötos av en solstråle, varseblev man på avstånd taken i Yonville, trädgårdarna utmed flodstranden, gårdarna, murarna och kyrkans klocktorn. Emma plirade med ögonen för att urskilja sitt hus, och aldrig hade den stackars by där hon levde förefallit henne så liten. Från den höjd där de befunno sig liknade hela dalen en ofantlig vit sjö, som dunstade bort i luften. Trädgrupperna höjde sig här och där som mörka holmar,
